Jag vill vara den som flyttar, jag vill vara den som gör det valet. Jag vill inte vara den parten som måste leva med en annan persons beslut utan att kunna göra något åt det. Jag vill inte vara den som blir lämnad kvar när den andre får det bättre. När den gör det beslut som påverkar båda. Jag orkar inte bli lämnad kvar. Inte en gång till. Det är räcker med de 2 gånger jag upplevt detta innan. Men då gällde det inte ens lika stort avstånd. Men när du lämnar mig har jag inget kvar, bara en meningslös stad, en tom skola och 2 långa år utan dig. Kanske till och med utan dig för alltid. Jag kommer aldrig kunna erkänna för mig själv att jag är kär i dig eller att jag älskar dig för det kommer bara resultera i ett brustet hjärta senare. Det är dags att bygga upp en stark mur under den tid som är kvar. Hoppas bara den hinner bli tillräckligt stark innan du försöker riva den med ditt avsked.
Jag ska njuta av den tid vi har kvar tillsammans och göra så att du aldrig glömmer den här tiden. Aldrig glömmer mig.